familjenpettersson

Jag menar inte jag är emot upplysning, jag menar bara att jag är lite förvånad varje gång det dyker upp, för i mitt huvud är vi en helt vanlig familj.

På något sätt får jag ändå inte bara slappna av och vara just en vanlig familj. Jag borde kanske förbereda mig på att Leo kommer att möta människor som inte tycker det?  Eller?

När jag tänker ett varv till så kanske det är just det jag inte ska göra. Jag har ju aldrig tänkt på vår familj som annorlunda, inte ens när vi påbörjade tankar på huruvida vi ville ha barn eller inte fanns en tanke om att det var onormalt. Visst en tanke om att andra skulle tycka det och därmed göra att Leo kände sig annorlunda. Men aldrig en tanke om att det var på något sätt fel eller onormalt att jag och C skulle få barn ihop. Kanske är det viktigaste att Leo växer upp och känner likadant? Det kanske inte spelar så stor roll om någon i hans omgivning råkar kalla hans donator för pappa? Eller att dagisfröknarna råkar säga Anneli för att sekunden efter rätta det till mamma Anneli? Så länge han, när han ser en debatt om samkönade föräldrar, liksom jag, hajar till och tänker -just det, det där handlar om min familj –jag hade glömt bort att andra tycker att jag är annorlunda.

Eller ska jag försöka bädda för honom så gott jag kan? Ska jag kanske be fröknarna att kalla oss bara mamma, för det är vad jag kallar mig själv och C inför Leo. Ibland behöver vi förstärka vem vi menar då säger vi stormamma/lillmamma. Men det är ju mer som smeknamn, inte ett substitut för mamma (dessutom är det ju lite smålöjliga smeknamn, såna där man bara använder när man känner varandra, inte ett sånt smeknamn dagispersonal använder). Pss har jag ju inget emot att dagis säger mamma Anneli i de fall då vi båda är där och de behöver förtydliga vem av oss de menar. Men när jag ensam kommer å hämtar så förstår ju faktiskt Leo mer än väl vem hans mamma är, utan att de säger att det är mamma Anneli. Kanske tycker de att det är förvirrande med två mammor, men Leo verkar inte bry sig om det än iaf. Han vet faktiskt inte vem som är mamma Anneli och vem som är mamma Camilla. När börjar barn förstå att mammor och pappor har ett namn därutöver? Eller, tänker dagis att han behöver veta redan innan vi kommer vilken av mammorna som hämtar idag? Det vet ju inte ens dagisfröknarna… oftast den som inte lämnade honom, men vi följer ju inget som helst schema vad gäller det där. Hmm, kanske dags för ett samtal med dagis, de kanske har tänkt på något vi missat när vi helt struntat i att använda mamma Anneli/mamma Camilla…  Och snart kanske de andra barnen börjar fråga om Leos pappa… då vill jag ju inte att de ska missta hans donator för en pappa, som de flesta ju gör, bäst att ta upp även det på samtalet.  Även där har jag nog blivit lite blind i hur självklart allt känns för oss, vi har ju tänkt på de här sakerna i över 4 års tid, ända sen vi började planera att skaffa barn.

Jag minns ju faktiskt att det tog ganska lång tid innan vi bestämde oss för att kalla donatorn för donator. Vi var inne på ord som fröpappa och tom bara pappa. Men vad gäller förberedelse för att bli en regnbågsfamilj ligger storkenkliniken långt före sahlgrenska. A och C, ett annat homopar, som gjorde insemination via danmark och storkenkliniken, fick rådet från kliniken att inte säga pappa och förde som tur var tanken vidare till oss. En pappa är någon man har en relation till, att växa upp i tron om att man har en pappa som man kommer att få träffa när man blir 18, kan ju bli så fel. Personen som donerat sperma till oss gjorde det ju för att han ville hjälpa ett barnlöst par att bli föräldrar, inte för att han hade en önskan om att bli pappa. När väl den insikten kom till oss blev valet självklart. Ingen som helst association till pappa, Leo har två mammor, det är hans enda föräldrar. Det finns dessutom en donator som donerat spermier så att Leo skulle kunna bli till.

Jag undrar om heterosexuella par som får barn mha donator ställs inför samma frågeställning? Finns det ens en enda tanke om att säga att barnet har två pappor? Ibland jämför mitt huvud med barn som har endast en förälder eller blivit adopterade, men den mest liknande situationen är ju faktiskt ett barn som blivit till genom insemination men som har heteroföräldrar.  Någon som känner någon sådan familj? Det verkar vara väldigt tabu att prata om eller? Hur kan det  vara möjligt att jag inte vet om en enda familj i min omgivning som fått barn med donerad sperma? Däremot vet jag massor av familjer som gjort konstjord befruktning, eller som adopterat. Anses det pinsamt och oskvallerbart att ha använt donerade spermier?

Hm, tål att funderas på, jag ska nog iaf få till ett kvartsamtal med dagis, känner att jag inte vill vänta till hösten. Barnen har börjat prata och jag tror att frågorna börjar poppa upp även hos dagispersonalen, känns som om det var enklare att bara se oss som två mammor när barnen fortfarande bara kommunicerde på öhhh å ähh nivå.

V, fyra år gammal: Är Camilla en han eller en hon
Jag: Hon är ju en flicka!
V: Är det för att ni är två mammor?
Jag: ehummm. jaaa (tvekande för jag hängde inte riktigt med i logiken och vet inte riktigt vad jag svara ja på)

Tydligen har de lätt accepterat att Leo har två mammor... fattar inte riktigt fortfarande hur det där med att två tjejer är tillsammans funkar... man ska nog ända vara ihop tjej och kille.. men ok då eftersom ni båda två är leos mammor så funkar det väl att ni är ihop...  eller hur funderar hon? Det är inte första gången hon frågar om C är en tjej, sist var ju förklaringen att ja det är klar hon har ju håret i en tofs:) Att jag är en tjej verkar gå före att Camilla är en, trots att jag har kort hår, antagligen för att de känner mig lite bättre.

V: Varför har du kort hår?
Jag: För att jag tycker att det är fint.
V: Jag ska ha jättelångt

V tycker att flickor ska ha långt hår, hon tycker att bla att hennes mamma är jättefin nu när håret inte är så där kort längre.

V och jag på toan, jag sitter och kissar V väntar på att jag ska bli klar.
V: Har du en sån snippa som mamma?
Jag: eh, ja flickor har ju en sån
V: Blir dom så när man blir stor?
Jag: Jaha du menar med hår på?
V nickar storögt
jag: Ja, man får hår när man blir stor
V: Min kommer också se ut så när jag blir stor
Jag: Ja just det