A och C: makaroner och veggbullar i hålan...
Pizzatarmen suger men latheten talar....trökitttt!!!! Så det får bli makaroner till kvällsmat. Kanske klämmer vi ett till avsnitt av lost?? Älskling gör vi det? Hmm, det får vi väl göra i brist på sysselsättning *gäsp*...nu ska jag kolla till veggbullarna i stekpannan.
2 veckor kvar till flytt. Kartonger högt och lågt. Ingen mat i kylskåpet. Skräp överallt. Dåliga bidrag i melodifestivalen. Är det kanske ett litet illamående som lurar i halsgropen? Pga alexander bard eller bebis? Eller är det makaronerna tillsammans med inbillningssjukan? Någon ringer på telefonen, orkar inte svara. Misär. Jag vill ha en kall öl.
På fredag ska vi i alla fall fira att vi är det näst längsta av Camillas förhållanden. På lyxkrog i Alingsås. Jag tror att jag ska äta kött då. Om de inte skulle ha något fantastikst vegetariskt alternativ. I alingsås- I doubt it. Men man vet ju aldrig. En lyxkrog är en lyxkrog är en lyxkrog är en lyxkrog.
Min älskade pruttis i leopardfilt, vill du skriva något nu?
Maaaat, ge mig maaat.....uuäähhhh!!!! Så kommer det att låta om sirkkalisa ett år så det är bäst att du vänjer dig. Fast å andra sidan är det inte så mycket skillnad från idag =).....Makaronerna är serverade! Jippie!!Tack gumman.
puss
2 veckor kvar till flytt. Kartonger högt och lågt. Ingen mat i kylskåpet. Skräp överallt. Dåliga bidrag i melodifestivalen. Är det kanske ett litet illamående som lurar i halsgropen? Pga alexander bard eller bebis? Eller är det makaronerna tillsammans med inbillningssjukan? Någon ringer på telefonen, orkar inte svara. Misär. Jag vill ha en kall öl.
På fredag ska vi i alla fall fira att vi är det näst längsta av Camillas förhållanden. På lyxkrog i Alingsås. Jag tror att jag ska äta kött då. Om de inte skulle ha något fantastikst vegetariskt alternativ. I alingsås- I doubt it. Men man vet ju aldrig. En lyxkrog är en lyxkrog är en lyxkrog är en lyxkrog.
Min älskade pruttis i leopardfilt, vill du skriva något nu?
Maaaat, ge mig maaat.....uuäähhhh!!!! Så kommer det att låta om sirkkalisa ett år så det är bäst att du vänjer dig. Fast å andra sidan är det inte så mycket skillnad från idag =).....Makaronerna är serverade! Jippie!!Tack gumman.
puss
C: ??!!
Herregud, har aldrig förstått mig på det här med blogg och datorer. Jag är inte riktigt lagd åt det hållet men tänkte ändå ta och ge det en chans, kanhända att man faktiskt fastnar för eländet =).....Nu har jag under en veckas tid frågat Anneli om hon känner sig gravid, jag har knackat på magen och frågat om det finns någon som behagar bedriva någonsomhelst bäbisverksamhet på insidan men det verkar inte som någon vet någonting. Varken Anneli eller magen. Det är bara till att snällt vänta en låååååång, låååång vecka till, ( *stööön, suck, pust,stånk* ), innan det är dags för testet: "kissapålitenstickaochgärnaintepåhandenochseifallviärgravida". Eftersom jag lagt ner det här med att vänta på grinspik tills jag faktiskt vet mer så kan jag from nu ägna mig helhjärtat åt att försöka bedriva s.k. flyttverksamhet. Vi ska nämligen flytta till civilisationen igen =)....ÄNTLIGEN!!!!!!! Efter två år i exil känns det helt fantastiskt att få gångavstånd till affär, se andra människor dagtid och framförallt slippa planera ett cafebesök tre veckor innan. Att man sedan ska tapetsera, måla, byta ut kök, renovera badrum, lägga golv, byta ut vitvaror, riva ut halva lägenheten och bo på en byggarbetsplats i sisådär två år, lagom till nästa flytt hör inte hit. Fast det som är positivt är väl att ungen lär sig att skilja på en rostig spik och annat krafs. Nä, nu känner jag helt plötsligt att första bloggandet får vara till ända, det får inte bli för mycket av det goda =). Tänkte ge mig på dagens försök att knacka på lilla magen, har man tur kanske man får lite respons idag. Ähum...när jag tänker efter så har jag kanske inte riktigt bytt ut tanken på ungen mot flytten.
Haj!
A:vänta vänta vänta
Hur orkar någon stå ut med denna väntetid? urk urk urk.
Någon som vet hur man svarar på en kommentar? Kan man bara maila tillbaka?
Hur som, Boman, så här går det till om man insemineras på Sahlgrenska som vi valt att göra, eller så gick det i alla fall till för oss:
Vi stod i en sjuhelsickes kö i 1,5 - 2 år. Tydligen hade de spermietorka där ett tag innan det bestämdes att all sperma fick användas även till homopar. I början var donatorn tvungen att godkänna att hans sperma gick till samkönade.. konstigt tycker jag men så var det. Sen bestämdes det att vi skulle behandlas som vilket barnlöst par som helst, köerna tjongades ihop och sperma flödade fritt(fast fortfarande har de få donatorer tror jag).
Sen ringde de en torsdag när jag stod i ett ställverk i ryssland och sa att om ni kan komma på tisdag så finns det en plats ledig. Ett par har hoppat av. Jag kom hem från moskva på måndagen skickade budskap via min kollega till chefen att jag var tvungen att vara ledig men jag berättar sen.
På Sahlgrenska gjorde de en gynundersökning och skickade oss till en terapeut som frågade oss lite om dittan och dattan. När hon frågade vilket datum vi gifte oss fick vi båda hjärnsläpp och kunde inte komma ihåg, men det gjorde tydligen inget för vi blev godkända ändå. Sen förklarade barnmorskan följande:
Första mensdagen är dag ett i min cykel. På dag 5 började jag äta piller som skulle stimulera ägglossningen. Dag 9 och 10 sprutade jag in hormoner för att hjälpa till ytterligare. Hormonerna är till för att öka oddsen lite. Vi homosar kan ju inte göka några gånger extra för att trolla till det utan det är ju de där få gångerna på sjukhuset and thats it. Vi skulle få fem gånger varav den sista eventuellt kan bli en konstgjord befruktning om det skulle behövas.
Sen bar det iväg till sjukhuset för att göra ultraljud och kolla hur många ägg som låg och grodde. Vi hade två stora och några pytte som de inte räknade. TVÅ=bra, ETT=bra, noll, tre eller flera = STOPP och vänta tills nästa ägglossning.
De mätte slemhinnan där äggblåsorna sitter och den var 6 mm tjock vilket innebar att det var ett tag kvar till ägglossning. När det närmade sig ägglossning fick vi ta ytterligare en spruta för att hjälpa äggen att lossna. Och sen 1 dag senare är ni up to date med första inlägget....
Nu ska Camilla visa mig vårt nya IKEA kök.
Någon som vet hur man svarar på en kommentar? Kan man bara maila tillbaka?
Hur som, Boman, så här går det till om man insemineras på Sahlgrenska som vi valt att göra, eller så gick det i alla fall till för oss:
Vi stod i en sjuhelsickes kö i 1,5 - 2 år. Tydligen hade de spermietorka där ett tag innan det bestämdes att all sperma fick användas även till homopar. I början var donatorn tvungen att godkänna att hans sperma gick till samkönade.. konstigt tycker jag men så var det. Sen bestämdes det att vi skulle behandlas som vilket barnlöst par som helst, köerna tjongades ihop och sperma flödade fritt(fast fortfarande har de få donatorer tror jag).
Sen ringde de en torsdag när jag stod i ett ställverk i ryssland och sa att om ni kan komma på tisdag så finns det en plats ledig. Ett par har hoppat av. Jag kom hem från moskva på måndagen skickade budskap via min kollega till chefen att jag var tvungen att vara ledig men jag berättar sen.
På Sahlgrenska gjorde de en gynundersökning och skickade oss till en terapeut som frågade oss lite om dittan och dattan. När hon frågade vilket datum vi gifte oss fick vi båda hjärnsläpp och kunde inte komma ihåg, men det gjorde tydligen inget för vi blev godkända ändå. Sen förklarade barnmorskan följande:
Första mensdagen är dag ett i min cykel. På dag 5 började jag äta piller som skulle stimulera ägglossningen. Dag 9 och 10 sprutade jag in hormoner för att hjälpa till ytterligare. Hormonerna är till för att öka oddsen lite. Vi homosar kan ju inte göka några gånger extra för att trolla till det utan det är ju de där få gångerna på sjukhuset and thats it. Vi skulle få fem gånger varav den sista eventuellt kan bli en konstgjord befruktning om det skulle behövas.
Sen bar det iväg till sjukhuset för att göra ultraljud och kolla hur många ägg som låg och grodde. Vi hade två stora och några pytte som de inte räknade. TVÅ=bra, ETT=bra, noll, tre eller flera = STOPP och vänta tills nästa ägglossning.
De mätte slemhinnan där äggblåsorna sitter och den var 6 mm tjock vilket innebar att det var ett tag kvar till ägglossning. När det närmade sig ägglossning fick vi ta ytterligare en spruta för att hjälpa äggen att lossna. Och sen 1 dag senare är ni up to date med första inlägget....
Nu ska Camilla visa mig vårt nya IKEA kök.
A. Nu simmar de omkring
Så har vi gjort det. Vår första insemination. Det var lite knöligare, finare och större än jag väntat mig. Dessutom var det en manlig läkare. En konstig typ tysk eller nåt. Men han var ok och underläkaren som var med honom var jättebra. Vi såg ett annat lesbiskt par i väntrummet också. Kändes bra på något sätt.
Överlag så var det ganska ok att ligga där i gynstolen. Jag kände mig fisnödig på en gång jag lagt upp mig men det satt nog mest i skallen, det hade varit pinsamt att släppa ens den minsta lilla smygaren.
Jag kunde inte alls se vad som hände och de berättade inte värst mycket. Jag tror att det hade känts mer utelämnande om inte Camilla hållit koll på vad de pillade med. Nu kändes det tryggt att veta att åtminstone hon hade koll på läget. Tydligen var det inte helt lätt att föra upp den där katetern för han fick hålla på ganska länge. Enligt Camilla såg livmodern ut som en köttvägg som han fösökte trycka katetern igenom. Till slut fick de byta till en mindre slang och undersköterskan fick trycka ner magen, å så kom de igenom. Kändes stort när han tömde sprutan och tårarna var nära, det var häftigt.
Direkt efter att vi lämnat sahlgrenska började hypokondrikern i mig vakna till liv igen... jag kunde riktigt känna hur äggstockarna jobbade järnet för att puffa iväg äggen och jag kan svära på att jag kände hur spermierna levde loppan i min livmoder. Ja ja oavsett om jag blivit gravid eller inte lär jag väl ha alla symptom, min hjärna är helt klart inte att lita på. Det är bara att snällt vänta på att få kissa på sticka, enda sättet jag kommer veta skillnad på!
Överlag så var det ganska ok att ligga där i gynstolen. Jag kände mig fisnödig på en gång jag lagt upp mig men det satt nog mest i skallen, det hade varit pinsamt att släppa ens den minsta lilla smygaren.
Jag kunde inte alls se vad som hände och de berättade inte värst mycket. Jag tror att det hade känts mer utelämnande om inte Camilla hållit koll på vad de pillade med. Nu kändes det tryggt att veta att åtminstone hon hade koll på läget. Tydligen var det inte helt lätt att föra upp den där katetern för han fick hålla på ganska länge. Enligt Camilla såg livmodern ut som en köttvägg som han fösökte trycka katetern igenom. Till slut fick de byta till en mindre slang och undersköterskan fick trycka ner magen, å så kom de igenom. Kändes stort när han tömde sprutan och tårarna var nära, det var häftigt.
Direkt efter att vi lämnat sahlgrenska började hypokondrikern i mig vakna till liv igen... jag kunde riktigt känna hur äggstockarna jobbade järnet för att puffa iväg äggen och jag kan svära på att jag kände hur spermierna levde loppan i min livmoder. Ja ja oavsett om jag blivit gravid eller inte lär jag väl ha alla symptom, min hjärna är helt klart inte att lita på. Det är bara att snällt vänta på att få kissa på sticka, enda sättet jag kommer veta skillnad på!
Anneli: nån slags dagbok typ...
Nu har jag och Camilla en blogg!
Här tänkte vi skriva lite och lägga upp lite foton.
Imorgon ska vi göra vår första insemination. Jag har inte ens vett att vara nervös ännu. Men det kommer väl när jag ligger där med benen i luften. Än så länge har ju proceduren gått bra. Jag har ju till och med lyckats ge mig själv sprutor. Det är jag stolt över.
Igår kväll när vi skulle ta vår sista spruta trodde jag i och för sig att det skulle skita sig.
Det började med att en av de tre lösningsampullerna hade gått sönder redan i förpackningen. Ingen katastrof eftersom vi bara skulle använda en av dem. Camilla tyckte att det verkade roligt att spräcka glasampuller så hon åtog sig glatt att sköta det medans jag preppade sprutan med rätt nål. Rätt var det var så satt hon där med en glasbit i fingret och en helt demolerad ampull. Vätska överallt. Nu började jag bli nervös eftersom det här betydde att vi var tvungna att öppna nästa flaska utan missöden. Klockan var 23.30 på natten så det hade varit jobbigt att behöva leta nattöppet apotek och hade vi ens något mer recept på såna? Jag lyckades iaf utan större problem att öppna en av pulverflaskorna och vågade tillslut ge mig på vår sista lösningsampull.
App app app. Har du knackat ner lösningen? Ja, svarar jag irriterat, det ser du väl att den är på botten. Efter ett tag säger det i alla fall kras och ampullen går sönder där den ska. Men jag blir misstänkt blöt om fingrarna. Åhh jag hade inte alls knackat ner lösningen. Så nu satt vi där med ett lock med lösning i, en ampull med lösning i, och fingar med lösning på. Kändes dessutom som det låg små glasbitar i hela behållaren. Men vi gjorde en helt okvalificerad gissning på att det inte var så noga och sög upp den lösning som fanns kvar i lock och ampull och blandade med pulvret. Det var ju ändå pulvret som var viktigt antog vi.
Stoppade med nyfunnet mod och övervunnen spruträdsla i nålen i magen och så var det klart. Bara att gå och lägga sig och vänta på D-Dagen.
Nu har vi åtminstone lyckats få i mig 3 sprutor, pillrat piller i fem dagar, ultraljudat våra ägg, nu återstår bara de där små spermierna å så får vi väl vänta å se.
Här tänkte vi skriva lite och lägga upp lite foton.
Imorgon ska vi göra vår första insemination. Jag har inte ens vett att vara nervös ännu. Men det kommer väl när jag ligger där med benen i luften. Än så länge har ju proceduren gått bra. Jag har ju till och med lyckats ge mig själv sprutor. Det är jag stolt över.
Igår kväll när vi skulle ta vår sista spruta trodde jag i och för sig att det skulle skita sig.
Det började med att en av de tre lösningsampullerna hade gått sönder redan i förpackningen. Ingen katastrof eftersom vi bara skulle använda en av dem. Camilla tyckte att det verkade roligt att spräcka glasampuller så hon åtog sig glatt att sköta det medans jag preppade sprutan med rätt nål. Rätt var det var så satt hon där med en glasbit i fingret och en helt demolerad ampull. Vätska överallt. Nu började jag bli nervös eftersom det här betydde att vi var tvungna att öppna nästa flaska utan missöden. Klockan var 23.30 på natten så det hade varit jobbigt att behöva leta nattöppet apotek och hade vi ens något mer recept på såna? Jag lyckades iaf utan större problem att öppna en av pulverflaskorna och vågade tillslut ge mig på vår sista lösningsampull.
App app app. Har du knackat ner lösningen? Ja, svarar jag irriterat, det ser du väl att den är på botten. Efter ett tag säger det i alla fall kras och ampullen går sönder där den ska. Men jag blir misstänkt blöt om fingrarna. Åhh jag hade inte alls knackat ner lösningen. Så nu satt vi där med ett lock med lösning i, en ampull med lösning i, och fingar med lösning på. Kändes dessutom som det låg små glasbitar i hela behållaren. Men vi gjorde en helt okvalificerad gissning på att det inte var så noga och sög upp den lösning som fanns kvar i lock och ampull och blandade med pulvret. Det var ju ändå pulvret som var viktigt antog vi.
Stoppade med nyfunnet mod och övervunnen spruträdsla i nålen i magen och så var det klart. Bara att gå och lägga sig och vänta på D-Dagen.
Nu har vi åtminstone lyckats få i mig 3 sprutor, pillrat piller i fem dagar, ultraljudat våra ägg, nu återstår bara de där små spermierna å så får vi väl vänta å se.
