en bisarr historia, men jag skickade tillslut mailet till sjukhusets ris och ros avdelning...
"Hej xxxx.
Har blivit väl mottagen hos er överlag och skulle ha ett väldigt positivt intryck om det inte vore för en incident.
Vill inte ge några dumma anklaganden och jag hoppas att jag missuppfattade situationen, men jag upplevde det som väldigt obehagligt och känner mig tvungen att ta upp det. Tänk om fler än jag kännt så och tänk om det händer hela tiden.
Nu till saken.
Jag kom till er förra Fredagen för ett andra utlåtande ang en avbruten graviditet. Fostrets hjärta hade slutat slå, de upptäckte det på mvc och skickade oss på remiss till er. jag fick träffa en manlig läkare, minns tyvärr inte hans namn men xxxxbeskrivning av hans utseendexxxxx. Inget fel i hans attityd mot oss men när jag lagt mig i gynstolen slog det mig som konstigt hur han placerat skärmen och sig så att min fot hamnade mitt i bilden. har aldrig varit med om att någon haft skärmen placerad så, undrade om det var trasig och inte gick att flytta, men ville inte fråga. Så trots att det kändes otrevligt för mig att ha min fot rakt framför hans ansikte så sket jag i det. Ville bara få undersökning undanstökad så att jag kunde få gå hem och vara ledsen ifred. Och hade det stannat där så hade jag inte mailat dig nu men mitt i undersökningen så känner jag att hans ansikte går emot min fot och jag upplever det som att han högt och tydligt luktar på min fot. Han ber om ursäkt och flyttar på huvudet. Men det var liksom för konstigt för att bara råka hända och hans flyttade sig liksom inte förrän jag ryckte till med foten. Hela situationen var obehaglig och när vi äntligen kommer ut frågar jag min partner om det bara var jag som är knäpp eller luktade han på min fot. Även min partner tolkade det som att han lutade sig fram och drog in min fotbira så djupt han kunde.
Det känns nästan löjligt att skriva det för det är så bisarrt att jag knappt kan tro på det själv. Men det var så obehagligt att jag känner mig skyldig att berätta. Jag var väldigt rädd för att vara tvungen att hoppa upp i gynstolen för samma läkare vid återbesöket. Tack och lov fick jag en annan.
Visst kan säkert vissa tycka att det är väl skit samma om han gillar att lukta på mina fötter. Men det är det faktiskt inte. Bara tanken på att någon kan få något ut av att jag ligger där och ska få bekräftat att mitt foster har dött är helt fel.
jag hoppas att detta bara var en incident och att det ej hänt förut eller händer igen. Men trycker ändå på send knappen för att försäkra mig om att om någon annan upplevt samma sak och skrivit det till er men ej blivit tagen på allvar så kanske ni gör det nu.
Tack för ett i övrigt bra mottagande.
Hälsningar
Anneli Pettersson"
Alltså jag vet. Visst är det koko. Får nästan dåligt samvete för att jag skickar det. Men det skiter jag i. upplevelsen var bara så obehaglig. Det känns som att jag inte kan ha missuppfattat det hela, men tänk om. Kanske sitter de och garvar åt mitt mail på fikat nu. På ett sätt garvar jag med åt det, kan sånt hända? Men det var inte alls roligt då. Och jag var riktigt rädd idag när jag var på återbesök. Han har gett mig gynekologångest. Om det hade varit han som skulle undersöka mig idag vet jag inte hur jag hade reagerat. Och alla skulle bara tro att jag inte vill bli undersökt av honom för att han är man. Men det har inte med saken att göra. Sitter en skylt på den avdelningen att man ej kan vägra att bli undersökt av en läkare för att han är man. Va fan säger man då? Han luktade på mina fötter. Ha ha nej jag hade ju fått bita ihop. Men jag hade sagt till honom om han placerat skärmen på samma sätt igen. Ja ja kära vänner, om ni någon gång upplever att era fötter är för nära gynekologens näsa: Be honom flytta nosen innan det är för sent och han sitter med er stortå i ena näsborren!
om hur vi mår och äntligen ringde jag chefen
På tisdag ska jag börja jobba igen. Det känns bra. Min skräck för att möta alla omtänksamma människor som frågar hur jag mår och får mig att börja gråta innan jag ens hunnit starta datorn börjar gå bort. Jag tror att jag kan svara att jag mår bra och mena det. Fast det är en sån konstig fråga. Hur mår du? Vi mår bra men vi är ledsna. Att vi är ledsna betyder ju inte att vi ligger i sängen och gråter dagarna ut. Det betyder inte att vi inte kan skratta. Vi är ledsna men som tur är kan vi vara glada åt att sommaren kommer och glada åt att vi nu har ett badrum och ett köksgolv och glada åt våra vänners vackra bröllop. Allt ihop i ett fint mishmash så som jag antar att livet ter sig för de flesta.
som menssmärtor fast lite värre..
På fredag natt började det. Tillslut gick jag upp, tog ett piller och somnade. Vaknade på lördagmorgon och det kändes som om inget hade hänt. Några timmar i solen i slottskogen tillsammans med 1000tals andra soldyrkare. Sen började det igen. Det kändes skönt eftersom jag hade börjat bli rädd för att det aldrig skulle komma. Hela händelseförloppet känns som ett tragikomiskt drama. Kan inte låta bli att skratta i all elände. Och så kommer gråten med nästa andetag. Vi packade ihop vårt pick och pack och åkte hemåt. Vi behövde färg till taket i köket så vi tänkte att vi slänger förbi K-Rauta på vägen. Det hinner vi nog innan det blir för jobbigt. Camilla går in och jag sitter kvar i bilen. Och det gör så in i helvete ont. Folk börjar titta lite konstigt när de ser en ormande stönande kvinna i vår lilla aygo som står så fint parkerad utanför ingången. Börjar undra var fanken Camilla tog vägen. till slut börjar det komma för ofta för att jag ska våga stanna där på parkeringen. Springer in i affären och deklarerar till Camilla att vi nog måste åka nu. Hon slänger grejerna och vi drar. Det känns som om vi är ett par på väg till BB, fast inte alls åt det hållet.
Hemma på toaletten tror jag sen att jag ska dö. Tänker att jag aldrig tänker gå igenom en förlossning. Efter någon halvtimme av helvete kommer en stråle vatten och och det känns skönt. Tittar i toan men ingen klump syns till. Då ser jag något klamra sig fast mellan blygdläpparna. Där är det något. Ska vi titta? skynda innan den åker ner i toan. Jag fångar upp lilla ägge på en matta av papper. En kropp utan armar och ben och ett huvud med två ögon som stirrar ut i intet. Jag trodde det skulle vara en blodig klump men det var en liten alien med två ögon. Såå liten. Undrar varför det måste göra så ont att få ut något så litet. Pustar ut för äntligen är det över. Ringer mamma och syster och berättar att det är klart. Skönt.
Men det var inte över. Efter en stunds vila har min kropp fattat att det finns klägg kvar att arbeta ut. Undrar återigen hur kroppen kan vara så smart att fatta att något finns kvar men samtidigt så korkat konstruerad att det ska gör så in i helvete ont.
Nu vet jag iaf att jag ska ha varenda drog i universum den dagen jag föder ett barn. För om det här var en hundradel av smärtan vill jag inte veta hur det är på riktigt.
Hur klarade ni förlossningen alla mammor? Och en del av er i flera dygn. Gjorde det så ont hela tiden? Antagligen värre.
och jag var den där femte...
Tisdag kväll började jag småblöda. Normalt att småblöda. Det sa Mozhgan, barnmorskan, också igår när vi var där på inskrivning. Jag blöder fortfarande. Och smärtorna har börjat komma i intervaller som sakta kommer tätare.
Det känns overkligt och makabert att gå och vänta på att min kropp ska stöta bort mitt barn. Men det känns som en process jag vill gå igenom. Jag fick välja om jag ville ha en skrapning eller starta det med ett piller eller vänta. Jag valde vänta. Jag väntar. Det är overlkligt. Overkligt. Egge finns inte.
