funderar över könsroller nu igen.
På sistone har jag från flera håll fått bekännelser från människor som berättar hur lyckligt lottade de är för att det råkar vara så att just i deras familj passar den gammaldagsa fördelningen bra. Fruarna vill vara hemma med barnen och männen de jobbar hellre. Fruarna gillar att laga mat och städa. Männen gillar att snickra och klippa gräset. Det där med städningen å snickrandet, det säger jag inte så mycket om. Jag är bara förundrad över att NÅGON väljer att städa framför att klippa gräset och att laga mat framför att snickra. Städa å laga mat gör man ju VARJE DAG ÅRET OM. Klippa gräset är ju en dag i veckan på sommarhalvåret. Snickra gör man ngra intensiva veckor då man genomför ett projekt. Egentligen fattar jag inte att NÅN väljer att BARA göra det ena. ALLT blir ju tråkigt i för stora doser, eller? Mycket roligare att göra lite av allt, när man tröttnat på att snickra går man in å lagar mat å då får den andra ta över. Men ok, jag får ju tro dom när dom säger det.
Vad jag däremot inte kan förstå är hur föräldrar med motiveringen -Hon gillar att vara hemma och jag gillar att jobba kan välja att inte dela så lika som möjligt på föräldraledigheten. För det är ju därför mammorna får starkare band till barnen, det är ju därför mammorna får ta det största ansvaret för uppfostran etc. Skit samma om man tycker det är kul eller inte, man vill väl ha en djup relation till sina barn?, man vill väl att ens partnern skall ha en god relation till sitt barn? Man vill väl ha delat ansvar för sina barn?
Jag fattar inte. Lyckligt lottade? Alla vi som har partners som inte bara vill klippa gräset, snickra, byta däck och jobba över eller bara städa, tvätta, laga mat och vabba. Vi är lyckligt lottade! Vi får lära oss att bygga staket OCH att laga janssonsfrestelse, vi får vara föräldralediga från jobbet OCH jobblediga från föräldrandet, och framför allt: Vi får en bra relation till våra barn OCH en partner med en bra relation till våra barn.
"jag har en lillpappa"
Hej då mamma-anneli å mamma-camilla tjena hallå lillmamma å stormamma.
Det var ju inte riktigt meningen att någon annan än familjen skulle anamma de där namnen, de är ju trots allt rätt töntiga smeknamn. Men de är ju mkt mer personliga än förnamn-mamma å det är ju det L kallar oss så vad gör man när alla på dagis helt plötsligt anammar uttrycken? Nä, man gör ju inget, gillar bara läget. Fröknarna och barnen har använt smeknamnen en tid nu å vi har lite generat vant oss vid det. Fröknarna tycker att det är sååå sött.
Barnen på dagis pratar tydligen mycket om familjen nu och vi (C, jag å fröken) har konstaterat att det inte finns någon annan i dagisgruppen som har något annat än precis en mamma och precis en pappa som dessutom bor på exakt samma ställe. Inga skilda föräldrar, inga ensamstående å inga fler homoföräldrar i vår grupp (Lite tråkigt att ungarna inte får lära sig att familjer kan se ut på så många olika sätt).Trots detta verkar ingen av barnen tycka att det är något konstigt med att L har två mammor. Tvärtom verkar de tycka att det är toppen att ha en Lillmamma och en Stormamma. Så till den grad att de har börjat ge sina föräldrar likadana smeknamn.
På förskolan B, finns det numera barn som har lillpappa och stormamma, eller lillpappa å lillmamma, eller stormamma å storpappa. Ashärligt:) Det gör mig lycklig ända ut i tårna!
A: ut ur bebisdimman... vad nu?
I samband med att allt blev enklare blev det också lite knöligare på ett bitterljuvt sätt. Plötsligt sköter sig knodden själv. Vi har ett hus utan renoveringsbehov. Vad ska vi göra nu? Som att kliva ut ur tunneln å förvånat titta på varandra och oss själva 2,5 år senare å värdera personerna vi har framför oss. Vem är jag? Du? Vi? Vad ska vi göra nu? Ska vi göra om vardagsrummet? Köpa ny bil? Resa jorden runt? Byta jobb? Vad var det Jag tyckte om att göra nu igen?
Hmm bolibomba går på tv:n, C tränar (jag har slutat å börjat å slutat igen), hittar ngra gamla men för mig nya skivor på spotify och känner glädje när jag kan spela i köket samtidigt som tvn går obekymrat. Men vad gör man samtidigt som man lyssnar på musik? Jag har glömt. Diskmaskinen? Nä den är klar om 50 min först. Hmm jag skulle tagit med mig jobbdatorn trots allt. Efter några förvirrade varv runt vardagsrummet bestämmer jag mig för att skriva lite. Just det, det tycker jag om att göra. Å det har jag inte slutat göra, bara gjort det lite mindre ofta. Jag kanske skulle börja måla igen? 10 år senare? ja jag kan spänna upp nån duk i gästrummet, L skulle oxå kunna måla om han ville. Jag borde börja träna oxå. Jeansen är så trånga att jag väljer andra byxor. Å så har jag ont i ryggen. Jag skulle vilja träna hemma. Orkar inte åka bilen nånstans för att träna.
Är det nu folk börjar fundera på bebisnr2? I vakumet av bebisnr1? Jag kan förstå det. För nu vet jag liksom inte hur man underhåller sig själv längre. Jag är så van vid noll egentid. Det känns ganska svårt att reda ut vad som hände i det där maskhålet som heter barn. Fokus har så innerligt legat på att överleva å att få L att överleva att vi och jag, jag kan inte tala för hur det känns för du, satts på paus. Mamman klev in och tog över min tillvaro, och vår, jag vet inte hur det var med din. Istället för att skrubba fram mig därunder skulle vi lätt kunna dyka ner igen. Smörja in oss i ett nytt skyddande skal av bebis. Gömma oss en stund till.
Klokt det känns nu att vi sagt nej. Nej till att hoppa på tåg bara för att de står på perrongen. Nej till nr2. Så att jag kan få skrubba fram mig. Å framförallt oss. Förhoppningsvis blir det som för en larv. larv larv larv, puppa, fjäril. Å vilken ljuvlig tanke. Vi ska bara ta oss ur puppan, älskling, sen flyger vi!
Piip, från diskmaskinen, saved by the bell.
Nu ska jag ta hand om disken, tjao.
i efterskvalpet av julfest..
... å jag inser att det enda jag gjort utanför hemma på sistone har varit med jobbet. Inte bra. Nu får det bli skärpning. Nyårslöftet får bli att träffa mina vänner oftare. Livet lixom slukar upp mig. Jag kanske orkar gå nånstans om någon fixar å trixar så att jag bara kan gå dit, men jag orkar ju inte lyfta ett finger för att fixa ngt själv. Antingen känner mina vänner likadant eller så är ni assura på mig för att jag aldrig hör av mig å har slutat att höra av er i ren trots. Jag hoppas på det första. Det värsta är att vi inte kommer att hinna träffa ngn under julhelgen heller för vi ska jobba i mellandagarna. Dagarna vi inte jobbar är vi på rundtur till tjocka släkten. Tack och lov att vi iaf fortfarande nobbar flängandet på julafton! Då ska vi vara hemma å äta lååångfrukost i nattakallingarna. Trots en del påtryckningar från kära släkten. Mamma, pappa, systrar, bror, systerbarn, era pojkvänner, era flickvänner, era män, era fruar, mormor, morfar och många fler, Jag älskar er, men på julafton strejkar jag i vanlig ordning!
verkar bli ett inlägg i halvåret, men det får duga. Det är iaf
kul att läsa dem själv:)
Eg borde jag ha skrivit massor på sistone för massor har hänt (eller egentligen ingenting men allt är ändå på ngt sätt annorlunda). Det måste ha varit ungefär när Leo började prata som det kom. En underbar känsla av att kunna njuta av att ha barn. Alltså jag kunde väl njuta innan också, men ganska sällan. Nu går jag runt å fnissar på jobbet för att Leo säger så mkt roliga saker dagen i ändan (jag försöker låta bli att berätta det för alla för nånstans inser jag att det är mest jag som tycker att det är helt bedårande). Han är ju världens roligaste goaste och intelligentaste unge, så är det bara. Skit samma om alla andra barn på hans dagis pratar ännu längre meningar än honom, det är ändå mest imponerande att just MIN unge kan prata! Hmm, konstig känsla det där, härlig.
Senaste veckan har vi pratat ganska mkt om flickor å pojkar. Han förvånade mig helt en morgon när jag försökte få honom att sätta på sig sin halsduk (ett försök att manipulera honom att göra som jag ville utan att vi skulle bli osams). Det var mamma C's lilla My halsduk som skulle på. Jag antog skickligt (enligt mig) rollen som lilla my och förklarade att jag minsann ville följa med till dagis å jag var en arg liten tjej så det var säkrast att jag fick följa med. Leo svalde bytet med hull å hår, lät mig sätta på halsduken och sa snusförnuftigt: Jag är en arg liten tjej... åhhhh faan, vet ni vad. Nu slog det mig vad han gjorde!!!!! ja ja jag ska berätta vad som hände sen iaf. Jag min skadade lilla genuspolis, blev helt ställd för jag trodde att Leo tyckte att han var en tjej... sa såklart att nej du är en arg liten kille... varav han sa att mamma är också en kille... jag: nej mamma är en tjej. leo: jag också en tjej. jag: nej du är en kille, å morfar är också en kille, å Arto, å Jack å magnus... ok då var han nöjd. Sen på vägen till dagis mötte vi en tonårskille, Leo: där är en pappa, Jag: hmm ja fast han är nog ingen pappa, men en kille... Sen spenderade mitt lilla ältande huvud hela dagen åt att gräma mig över att jag missat att förklara det enda jag borde ha förklarat. Att killar har snopp å tjejer har snippa. Ist var det enda verktyg jag gav honom att avgöra vem som är tjej och vem som är kille att försöka kategorisera genom utseende å kläder etc... Skit, underkänd mamma i genusvetenskap! Sen dess har jag såklart blivit helt knäpp och börjat prata om snoppar å snippor smått maniskt för att rätta till mitt misstag. Ha ha ha... jag är knäpp! Vad jag inser nu, eller insåg precis när jag skrev ner orden han sa, är ju att han inte alls sa att han var en tjej... han gjorde ju som jag å låtsades vara lilla My! Gaah snacka om hjärndöd. Jaja han rätar väl ut frågetecknen nån gång ändå....
Regnbågsfestival i Göteborg, dubbla mammor i ICA reklamen, the kids are allright… alla dessa påminnelser om att vi är annorlunda.
Jag menar inte jag är emot upplysning, jag menar bara att jag är lite förvånad varje gång det dyker upp, för i mitt huvud är vi en helt vanlig familj.
På något sätt får jag ändå inte bara slappna av och vara just en vanlig familj. Jag borde kanske förbereda mig på att Leo kommer att möta människor som inte tycker det? Eller?
När jag tänker ett varv till så kanske det är just det jag inte ska göra. Jag har ju aldrig tänkt på vår familj som annorlunda, inte ens när vi påbörjade tankar på huruvida vi ville ha barn eller inte fanns en tanke om att det var onormalt. Visst en tanke om att andra skulle tycka det och därmed göra att Leo kände sig annorlunda. Men aldrig en tanke om att det var på något sätt fel eller onormalt att jag och C skulle få barn ihop. Kanske är det viktigaste att Leo växer upp och känner likadant? Det kanske inte spelar så stor roll om någon i hans omgivning råkar kalla hans donator för pappa? Eller att dagisfröknarna råkar säga Anneli för att sekunden efter rätta det till mamma Anneli? Så länge han, när han ser en debatt om samkönade föräldrar, liksom jag, hajar till och tänker -just det, det där handlar om min familj –jag hade glömt bort att andra tycker att jag är annorlunda.
Eller ska jag försöka bädda för honom så gott jag kan? Ska jag kanske be fröknarna att kalla oss bara mamma, för det är vad jag kallar mig själv och C inför Leo. Ibland behöver vi förstärka vem vi menar då säger vi stormamma/lillmamma. Men det är ju mer som smeknamn, inte ett substitut för mamma (dessutom är det ju lite smålöjliga smeknamn, såna där man bara använder när man känner varandra, inte ett sånt smeknamn dagispersonal använder). Pss har jag ju inget emot att dagis säger mamma Anneli i de fall då vi båda är där och de behöver förtydliga vem av oss de menar. Men när jag ensam kommer å hämtar så förstår ju faktiskt Leo mer än väl vem hans mamma är, utan att de säger att det är mamma Anneli. Kanske tycker de att det är förvirrande med två mammor, men Leo verkar inte bry sig om det än iaf. Han vet faktiskt inte vem som är mamma Anneli och vem som är mamma Camilla. När börjar barn förstå att mammor och pappor har ett namn därutöver? Eller, tänker dagis att han behöver veta redan innan vi kommer vilken av mammorna som hämtar idag? Det vet ju inte ens dagisfröknarna… oftast den som inte lämnade honom, men vi följer ju inget som helst schema vad gäller det där. Hmm, kanske dags för ett samtal med dagis, de kanske har tänkt på något vi missat när vi helt struntat i att använda mamma Anneli/mamma Camilla… Och snart kanske de andra barnen börjar fråga om Leos pappa… då vill jag ju inte att de ska missta hans donator för en pappa, som de flesta ju gör, bäst att ta upp även det på samtalet. Även där har jag nog blivit lite blind i hur självklart allt känns för oss, vi har ju tänkt på de här sakerna i över 4 års tid, ända sen vi började planera att skaffa barn.
Jag minns ju faktiskt att det tog ganska lång tid innan vi bestämde oss för att kalla donatorn för donator. Vi var inne på ord som fröpappa och tom bara pappa. Men vad gäller förberedelse för att bli en regnbågsfamilj ligger storkenkliniken långt före sahlgrenska. A och C, ett annat homopar, som gjorde insemination via danmark och storkenkliniken, fick rådet från kliniken att inte säga pappa och förde som tur var tanken vidare till oss. En pappa är någon man har en relation till, att växa upp i tron om att man har en pappa som man kommer att få träffa när man blir 18, kan ju bli så fel. Personen som donerat sperma till oss gjorde det ju för att han ville hjälpa ett barnlöst par att bli föräldrar, inte för att han hade en önskan om att bli pappa. När väl den insikten kom till oss blev valet självklart. Ingen som helst association till pappa, Leo har två mammor, det är hans enda föräldrar. Det finns dessutom en donator som donerat spermier så att Leo skulle kunna bli till.
Jag undrar om heterosexuella par som får barn mha donator ställs inför samma frågeställning? Finns det ens en enda tanke om att säga att barnet har två pappor? Ibland jämför mitt huvud med barn som har endast en förälder eller blivit adopterade, men den mest liknande situationen är ju faktiskt ett barn som blivit till genom insemination men som har heteroföräldrar. Någon som känner någon sådan familj? Det verkar vara väldigt tabu att prata om eller? Hur kan det vara möjligt att jag inte vet om en enda familj i min omgivning som fått barn med donerad sperma? Däremot vet jag massor av familjer som gjort konstjord befruktning, eller som adopterat. Anses det pinsamt och oskvallerbart att ha använt donerade spermier?
Hm, tål att funderas på, jag ska nog iaf få till ett kvartsamtal med dagis, känner att jag inte vill vänta till hösten. Barnen har börjat prata och jag tror att frågorna börjar poppa upp även hos dagispersonalen, känns som om det var enklare att bara se oss som två mammor när barnen fortfarande bara kommunicerde på öhhh å ähh nivå.
den där flyktiga slängen av energi... vart tog den vägen
Vaknade, dushade gjorde mig iordning för att gå till jobbet. Ska bara ta upp L och göra honom klar för dagis när jag inser att helgens feber inte har gett sig. VAB.
En vanlig vab-dag hade jag antagligen bestämt mig ngn gång under natten att jag skulle vabba och således försökt få L att sova lite till så att jag hade fått sovmorgon. Nu satt jag istället med en febrig unge i knät, framför bolibompa, nydushad, påklädd och mascarad, klockan 0610. Typiskt.
Mutade min lilla värmeugn med vindruvor och lyckades avnjuta en hel kopp kaffe i lugn och ro, därefter var jag en duktig mor och lagade grötfrukost (som L inte åt ngt av, troligen pga vindruvorna). Å då hände det!
En känsla av att jag ville göra ngt kom över mig! Bestämde mig för att ta vara på en dag hemma å se till å få köksstolarna omklädda. Kanske skulle jag tom måla hallen när l sov sin tuppis. O yes. Lyckades klä om 2 stolar, och ställa dem på plats igen (obs utan att häfta fast l's klåfingar i stolsdynan). Kände mig oerhört duktig. Men vad hände sen?
Jo nu sover feberyran, jag har druckit alldeles för mkt kaffe och fällde alldeles nyss en tår till ett gammalt avsnitt av Desperate housewifes (du vet det där där vaktmästaren dör och alla minns vad gott han gjort åt dem alla, å nej jag grät inte för att han dog, utan för att Gabi erkände för de andra hemmafruarna att hon var ensam å saknade sitt gamla liv...). SUCK. så var det med den extra energin.
MEN saken är den att det här blogginlägget kallat fram en ny våg, bäst att surfa på den.. nu tar jag fram rollern!!!!!!
oj oj oj denna blogg är ju typ död.... ska göra ngt försök igen kanske eventuellt utifall att...
på sistone har jag funderat mkt på dagis och genus. Allt för att fröken fröken å pappa pappa spottade ur sig så tråkiga saker om hur flickor föds till att ta hand om pojkar, en morgon över lämningsrutinen. Nä men usch, var min spontana reaktion varvid fröken fröken upprört förklarade att men Anneli, vi har faktiskt gener... varför stannar fågelmamman i boet? Ja inte faan vet jag, tänkte jag och gör hon det, tänkte jag sen.. men sa hmm ja ja, å tog inte diskussionen. Så nu har jag ältat å ältat å ältat. Egentligen tycker jag att det är typ tjänstefel att stå där och generalisera över ungarna och önskar att jag varit älskade C som säkert hade sagt nåt i stil med du är ju dum i huvudet... eller som smarta K sa ja varför äter svarta änkan upp sin man efter att de parat sig? men lilla snälla jag ville inte göra fröken fröken generad inför pappa pappa så jag sa hm ja ja och drog illa kvickt. Jag hoppas iaf att jag gjorde det med en jävlit sur uppsyn, men troligtvis såg jag ut som vanliga mamma snäll.
Nu när jag funderat och stött å blött med de flesta jag stött på (inklusive receptionisten på jobbet, som är den närmsta kollega jag kände kunde ge mig lite understöd i mina åsiket) så har jag och C kommit till det mogna beslutet att vi ska fråga ngt fint om deras tankar om genus, jämställdhet etc på nästa föräldrasamtal och se om vi kan få till en bra diskussion åtminstone som kanske i bästa fall leder till att... ja jag vet inte vad jag tror det ska leda till men kanske nått?? Jag hoppas att fröken fröken är där imorgon när jag lämnar och att hon har insett att hon uttryckte sig lite klumpigt och tar upp det hela på egen hand och förklarar att det kom ut lite fel och att det är jätteviktigt att barnen blir behandlade som individer och inte kön... alternativt försöker hjärntvätta mig till bioligist feminist (lr vad det nu heter) så att jag iaf kan få en ny chans att säga emot henne ordentligt...
hm... ja ja.
hm check på några av de ingående delarna i förra inlägget...
Jorå han kryper ibland... om han inte har för bråttom då drar han sig fram, han fungerar faktiskt ungefär som en golvmopp. Först sitter han å dregglar lite sen lägger han sig på mage i slemmet å drar det med sig runt i rummet. Synd att han inte kommer åt så bra i hörnen.
Två tänder har ploppat upp i underkäken, väldigt sött:)
Inga hela nätter ännu dock, eller ja nån hel natt då och då har vi faktiskt fått så det går iaf åt rätt håll.
På två månader har han hunnit utvecklas otroligt mycket. Han går längs möbler och har precis börjat gå när man håller honom i händerna. Han säger tittut (tror vi iaf)... ja nu vaknade han från tuppisen så nu blir det inget mer skrivet idag.
hm check på några av de ingående delarna i förra inlägget...
Jorå han kryper ibland... om han inte har för bråttom då drar han sig fram, han fungerar faktiskt ungefär som en golvmopp. Först sitter han å dregglar lite sen lägger han sig på mage i slemmet å drar det med sig runt i rummet. Synd att han inte kommer åt så bra i hörnen.
Två tänder har ploppat upp i underkäken, väldigt sött:)
Inga hela nätter ännu dock, eller ja nån hel natt då och då har vi faktiskt fått så det går iaf åt rätt håll.
På två månader har han hunnit utvecklas otroligt mycket. Han går längs möbler och har precis börjat gå när man håller honom i händerna. Han säger tittut (tror vi iaf)... ja nu vaknade han från tuppisen så nu blir det inget mer skrivet idag.
A: inget särskilt
skriver mest för att leo sover och jag har redan druckit tre koppar kaffe och inget vettigt finns att se på tv.
Här hemma väntar vi på att leo ska börja krypa... men det verkar ta några veckor till. Annars är det väldigt lugn och skönt just nu. L kan sitta och leka med sin leksakslåda ganska länge och han sover hyfsade tuppisar på dagarna. Han äter inte värst mkt mat men åtminstone lite, vällingen går däremot ner. Några tänder har vi inte sett skymten av. Vi längtar till att han sover hela nätter, det verkar också dröja på sig, efter 8 månader utan en hel natts sömn känns som att vi har en del att ta igen. Men, det kommer väl.
I all denna väntan försöker vi njuta av att han inte kan krypa, att han sover minst två tuppisar på dagen och att han inte kan bitas.
A: snabb uppdatering
Vill bara säga att idag har vi sett en jag-vill-inte-alls-sova-tuppis-Leo dra sig upp från sittande till stående i spjälsängen! Å C säger att hon känner en tand på väg att bryta sig igenom hans extremt motståndskraftiga tandkött (jag kände inget med mina talanglösa känna-tänder-fingrar). Å så gungar han förfärligt mycket på alla fyra, som om han tar fart för att krypa iväg i blixtfart.
Å så har vi haft en skön jul hemma i bifrost och en extremt kall men väldigt rolig nyårsvecka i sälen.
kram
A: jag har börjat jobba halvtid....
... och än så länge känns det riktigt roligt. Det känns skönt att arbetslusten kommit tillbaka! Visst känns det lite jobbigt att lämna söta sovande älsklingar på morgonen, men konstigt vore det ju annars.
Nu ska vi fixa lite julpyssel!
